Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 2

jag mina måltider vid denna dames table dhöte ... Casimir, min skrifvare äter der ännu. — Hurudan qvinna är hon? — På min ära, min unge kamrat, m:me Milner — så är hennes namn — är en högst respektabel enka, omtyckt och värderad i qvarteret, med blomstrande affärer, och en qvinna som förblir enka endast derföre att det behagar henne, ty hon är ännu rätt täck ... — Sålunda tror ni henne ej i stånd att för en stor penningsumma — huru skall jag säga? — tjena någon rik anklagad persons intressen? ... — Är ni tokig!... afbröt poliskommissarien. M:me Milner skulle begå ett falskt vittnesmål för penningsr!... Sade jag er ej att hon är hederlig och förmögen? ... För öfrigt skickade hon ju bud i går för att underrätta mig och således ...-. Lecoq svarade ej. Man var framme. Då m:me Milner bakom poliskommissarien såg den frågvise gästen, syntes hon förstå allt. — Jesus! utropade hon, en polisagent! att jag ej misstänkte det! Det är fråga om ett brott. Mitt hotell skall förlora sitt anseende. Det behöfdes tid för att lugna och trösta henne; hela denna tid användes för att söka en låssmed i trakten. Slutligen steg man upp till den försvunne mannens rum och Lecoq började undersöka kappsäcken. Det var otvifvelaktigt att han kommit från Leipzig; de små fyrkantiga papperslapparne, stämplade på olika ställen af jernvägsstjenstemännen, bevisade det.