Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 2

Han hade sprungit uppför de fyra trapporna och anlände till sin dörr då en röst i mörkret ropade hans namn: — Är det ni, herr Lecoq? — Jag sjelf, svarade den unge polisagenten i öfverraskad ton, och ni?... — Jag är gamle Absinth. — Nå välkommen! Jag kände ej igen er röst, Stig in hos mig. De inträdde och Lecoq tände ljus. Den unge polisagenten fick då se sin gamle kamrat i ett högst ömkligt tillstånd. Han var smutsigare än en pudel som i tre dygn varit ute i regnväder, hans öfverrock bar spår af att ha blifvit gniden mot tjugo väggar, hans hatt hade ej mer någon form. Hans ögon voro dunkla och mustascherna hoptofvade. Han talade som om han haft munnen full af sand. Ibland försökte han spotta, han gjorde riktiga ansträngningar, men ingenting kom ut. — Ni medför dåliga nyheter? frågade Lecoq efter en kort granskning. — Dåliga. — De personer ni följde efter ha smugit sig ifrån er. Den gamle gjorde en bekräftande rörelse med hufvudet. — Det är en olycka, yttrade den unge polisagenten, anande något felsteg å pappa Absinths sida, det är en mycket stor olycka! Men var ej alltför förtviflad deröfver, Res upp hufvudet, pappa Absinth! Vi skola roparera saken imorgon. Forts.)