Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 2

Fettisdagen var detta år mycket liflig, det vill säga Mont-de-Pictå och de offentliga balerna gjorde goda affärer. När Lecoq framemot midnatt lemnade hötel de Mariembourg, voro gatorna lika lifliga och befolkade som midt på dagen och kafterna voro öfverfyllda af kunder. Men den unge polisagenten hade ej sinne för denna glädje. Han blandade sig bland hopen utan att se den och trängde sig fram genom grupperna utan att höra de svordomar som hans våldsamhet framkallade. Hvart skulle han gå?... Han visste det ej. Han gick rakt framåt, utan mål, på höft, mera uppskakad än spelaren, hvars sista förhoppning försvunnit med hans sista louisdor. — Jag får gifva vika, mumlade han, det är tydligt, mina antaganden voro endast inbillningar, mina slutledningar slumpens nycker! Det återstår mig blott att draga mig tillbaka och dervid så mycket som möjligt undvika att synas löjlig. Ilan hade hunnit upp på boulevarden då en tanka som en blixt genomkorsade hans hjerna.