Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 1

tjenst visa er min bok. Den ligger der i en af mina byrålådor... Men hvar har jag min nyckel... Under det hotellvärdinnan vände upp och ned på allting för att finna nyckeln, betraktade Lecoq henne förstulet. Hon var en qvinna af omkring fyrtio års ålder, mycket blond, väl bibehållen, det vill säga hon hade frisk och hvit hy och strålade af helsa. Hennes blick var öppen och frimodig, hennes röst välklingande, hennes sitt att vara enkelt och fullkomligt naturligt. — Ah! utropade hon triumferande, jag har den fördömda nyckeln. Hon öppnade genast sin byrå, framtog journalen, lade den på bordet och började bläddra i den. Hon stod så, att den unge polisagenten med sin skarpa blick kunde öfvertyga sig om att journalen var fullkomligt ordentligt förd. Slutligen fann hon den sida hon sökte. — Söndagen den 20 Februari, sade hon; se, min herre, här på sjunde raden står: MAI, — utan förnamn — utländsk artist — kommande från Leipzig — utan papper ... Under det Lecoq med slö min såg på dessa anteckningar erinrade sig qvinnan en sak. — Jag kan nu förklara, sade hon, huru det kom sig att jag hvarken kunde påminna mig namnet Mai eller det uppgifna yrket: utländsk artist. Det var ej jag som skref dit det... — Hvem var det då? ... — Mannen sjelf, min herre, under det jag var sysselsatt med att leta efter tio francs för att gifva honom