Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 1

saries bostad som målet för sin resa samt lofvade hundra sous i drickspenningar om kusken körde fort. Lecoq hade tur, poliskommissarien var hemma och han stod snart ansigte mot ansigte med denne tjensteman. — Ah! min herre, utropade han, kom till min hjelp. Han berättade derefter så mycket som behöfdes af saken för att poliskommissarien skulle finna sig föranlåten draga honom ur bryderiet. Så snart han slutat, yttrade den senare: — Det är då sannt att man varit och sökt migi och för denne persons försvinnande; Casimir berättade det på morgouen .. — Man har varit här för att underrätta er, stammnde Lecoq. — Igär, ja; men jag hade så mycket att göra! På hvad sätt kan jag vara er nyttig? — Kom med mig, min herre, fordra att man visar mig kappsäcken, reqvirera en låssmed för att öppna den. Se här en fullmakt att anställa undersökning, som instruktionsdomaren gifvit mig i och för denna sak. Låtom ogs ej förlora en minut, jag har en vagn vid porten. — Låtom oss då resa, sade poliskommissarien. Då de suto i åkdonet, som drogs bort i galopp, yttrade den unge polisagenten: — Tillåt mig nu fråga er, min herre. om ni känner den qvinna, som håller hotel de Mariembourg: — Mycket väl!... Då jag för sex år sedan fick denna tjenst, var jag ej gift och under en lång tid intog