Göteborgsposten – 17 februari 1869, sida 1

tillbaka på en louisdor som han elmnade mig. Ni bör kunna se att stilen ej är densamma som den, med hvilken anteckningarne ofvanför och nedanför äro gjorda... Ja, Lecoq såg detta, och det var ett fullkomligt slående argument. — År ni säker på, inföll han lifligt, att detta är skrifvet af mannen sjelf? ... Skulle ni kunna svära derpå? Han var så förvirrad att han glömde den engelska brytningen. Qvinaan märkte det, tog ett steg tillbaka och betraktade honom med en misstänksam blick. Förargelse öfver att ha blifvit narrad syntes efterträda misstroendet. — Jag vet hvad jag säger, förklarade hon i sin skarpaste ton. Och nu kan det vara nog om den saken. Inseende att han förrådt sig och flat öfver sin brist på kallblodighet, afstod Lecoq från sin engelska accent. — Ursäkta, sade han, ännu en fråga. Har ni ännu qvar mannens kappsäck? — Naturligtvis. — Ah! ni skulle göra mig en omätlig tjenst om ni visade mig den. — Visade er den! upprepade den blonda hotellvärdinnan fortörnad. För hvem tager ni mig?... IIVad vill ni? ... hvem är ni?... — Inom en half timma skall ni få veta det, svarade den unge polisagenten som insåg att envishet skulle vara gagnlös. Han gick häftigt ut, sprang till place Roubaix, hoppade upp i en vagn och uppgaf distriktets poliskommis