Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 2

rade qvinran. utan cen stare. Jag vill lära honom säga på tyska: Har du ätit middag 7 — Huru! kan man lära starar att tala? — Ja, alldeles som menniskor, min herre, sade qvinnan i det hon hoppade ned från sin höga stol. Liksom om fogeln förstått denna fråga, började han också verkligen att helt tydligt ropa: — Camille! ... Hvur är Camille?... Men Lecoq hade alltför mycket annat att tänka på för att sysselsätta sig med fogeln eller det namn han uttalat. — Min fru, började han, jag skulle vilja tala med egaron af hotellet... — Det är jag, min herre. — Ab, förträffligt! Hör på: Jag har i Paris stämt möte med en arbetare från Leipzig, jag är förvånad öfver att han ej ännu anländt, och jag kommer för att få veta om han ej tagit in hos er. Hans namn är Mai. — Mai, upprepade hotellvärdinnan, liksom sökte hon detta namn i minnet, Mai!... — Han borde ha anländt i Söndags på aftonen. Han är en fattig karl! Qvinnans ansigte klarnade. — Vänta litet! sade hon. Är er arbetare en medelålders man, af medelmåttig växt, mycket mörk med helt skägg och mycket strålande ögon? Lecoq darrade. Detta var just mördarens signalement. — Det är just porträttet af den man jag söker, stammade han.