Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 2

— Vi känna honom ej; vi ha ej sett honom... Motsatsen skulle ha förvånat Lecoq; öfvertygad som han var att mördaren hade uppdiktat historien om kappsäcken, hvilken skulle vara qvarlemnad i ett hotell, endast för att gifva sin berättelse ett större sken af sannolikhet. Om han var ihärdig, om han i sin anteckningsbok upptecknade de hoteller han besökt, var det emedan han ville oredersägligen kunna beslå den anklagade med att ha haft osannfärdiga uppgifter, då denne skulle föras till trakten för att utvisa hotellet. På rue de Saint-Quentin började han med hötel Mariembourg. Detta hotell hade ett blygsamt utseende, men var propert och välvårdadt. Den unge poli sagenten inträdde i hotellets kontor, ett gladt, vackert rum som upplystes. af en gaslåga under en kupa af mattslipadt glas. Det fanns en qvinna på kontoret. Hon satt på en hög stol, med ansigtet i jemnhöjd med en bur, betäckt af ett stort stycke svart flor, och upprepade ifrigt tre eller fyra tyska ord. Hon var så uteslutande upptagen i denna öfning, att Lecoq blef tvungen göra buller för utt ådraga sig hennes uppmärksamhet. Slutligen vände hon sig om. — God afton, min fru, sade den unge polisagenten, ni är sysselsatt, efter hvad jag ser, med att lära er papegoja tala. — Det är ingen papegoja jag har, min herre, sva