Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 2

Från Utlandet. Preussens deputerade kammare har beslutat konfiskeringen af konungens af IIannover och kurfurstens af Hessen åtkomliga privata förmögenhet, på grund deraf alt de, enl. grefve Bismarcks uppgift, bedrifvit fientliga stämplingar mot Preussen. Äran af detta steg, tillfaller hr Bismarck, som härmed virat en ny krans kring sitt flintskalliga hufvud och begagnat tilltället att i ett gripande tal utslunga otidiga beskyllningar mot den mot Preussen tientliga pressen. Det är dock temligen oförsynt, då man erinrar sig, huru Bismarcks egen tidning frenetiskt angrep v. Beust och dermed råkade i en fejd med den österrikiska pressen, hvilken väckte hela Europas förvåning; då man ser, huru samma blad nu anfaller den franska pressen i ordalag, hvilka den ogerna kan stillatigande fördraga. I sitt senast ingångna nummer utgjuter sålunda Nordd. allg. Zeit. sin galla öfver Constitutionel, hvilket blad näst den officiela tidningen är franska regeringens vigtigaste organ inom pressen. Nordd. allg. Zeit. är ytterst förbittrad öfver, att en at det officiösa bladets redaktörer, Edv. Simon, som är född preussare, men förvärfvat sig fransk infödingsrätt, angriper Bismarcks hållning mot konungen af Hannover. Bladet behandlar honom som tysk och förklarar honom för landsförrädare, fastän det uppenbarligen är hans pligt att vara fransman, för att icke tala om att många tyska tidningsredaktörer, som äro goda tyska patrioter, föra en lika häftig polemik mot Bismarcks politik. Vi meddela här några citater ur den mot Constitutionnel aflossade salvan, hvilken för öfrigt helt visst förskrifver sig från Bismarck, såsom öfverensstämmande med dennes egna diatriber mot pressen, hvilka derför pålägga honom ett dubbelt ansvar, på samma gång de vittna om hans koleriska temperament. Parisertidningarnes allmakt öfver provinserna börjar vackla, deras prenumeranter aftaga i tusental, och det blir deraf förklarligt, att de för att frälsa sin tillvaro icke allenast söka väcka uppmärksamhet genom lögner, utan äfven inlåta sig på att uppträda för icke-franska intressen (!). Förruttnelsen har redan inträdt i dessa organer ... Edv. Simon arbetar med ifver på utbred nde af den åsigten, att Frankrike har rättighet att tala med i våra inre angelägenheter (sic!), under det att det franska kabinettets politik på intet sätt understödjer denna uppfattning (jemför depeschen från sommaren 1867 till Frankrikes chargs daffaires i Berlin: -Frankrike har rätt att öfvervaka pragerfredens utförandel). Vi ha ej förmåtts till ett svar på grund af de skäl, som Edv. Simon anför till försvar för de welfisk-brabantska agitationernas hållning; nej, vårt svar har framkallats af den ondskefulla, hatfulla anda mot det nordtyska förbundet, som visar sig i Constitutionnela artikel. Mellan dylika kraftyttringar äro beskyllningar om förfalskning inflätade, och det skall specielt vara Bismarcks sista tal, som de franska tidningarne förfalskat. Det preussiska bladet talar likväl här om rep i hängd mans hus. Emellertid väcka dessa angrepp, såsom helt naturligt är, stark rörelse i Paris, der de ovilkorligen måste reta. Moniteur tillbakavisar beskyllningen, att franska pressen tagit mutor af konungen af Hannover, med orden: Det är första gången, som en stor regerings officiösa press förnärmat franska pressen på ott så direkt och groft sätt. Grefve Bismarck tyckes vara mycket upphetsad; ban förklarar uppenbarligen sin kallblodighet och känslan för det passande. Union skrifver: Förtal af