Göteborgsposten – 16 februari 1869, sida 1

ej skulle vara i stånd att försöka i sin hand intrassla allå trådarne i denna härfva. I la Morgue hade han ej bättre tur. Sedan han ringt tre eller fyra gånger, förklarade vaktmästaren som kom och öppnade för honom, att liken ännu ej vore igenkända och utt man ej återsett den gamle polisagenten som blifvit ditskickad på morgonen. — Början går sannerligen ej bra, tänkte den unge polisagenten. Jag går och äter middag, det skall bryta oturen, och fjag har väl förtjent den butelj vin jag vill kosta på mig. Detta var en lycklig ingifvelse. En god soppa och två glas bordeauxvin gjöto ny kraft och nytt mod i blodet. Om han ännu kände någon trötthet, var den dock lätt att öfvervinna. I detta ögonblick saknade han Papillons vagn och goda häst. En droska passerade lyckligtvis förbi, han tog den och klockan åtta steg han ur vid bangården för de nordliga tågen. Sedan han gjort ett kort uppehåll der, började han undersökningarne. bet var naturligtvis ej som polisagent han presenterade sig i hotellerna. Det skulle varit ett säkert medel att ingenting få veta. Genom att höja upp sina löskragar och bära hatten bakåtlutad gaf han sig ett visst utländskt utseende och det var med starkt prononcerad engelsk brytning som han frågade efter en utländsk arbetare. Men det var förgäfves han använde sin skicklighet öfversllt svarade man honom detsamma :