Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 2

— Behöfde jag väl säga er det, herr Lecoq? ... Nej ty er tillkommer är.n att ha genomskådat bedrägeriet. För min del så bekänner jag att om jag ej blifrit underrättad på förhand, skulle jag i detta ögonblick varit narrad af denno store skådespelare. Den unge polisagenten bugade sig med blygsamhetens rodnad på sina kinder; men den tillfredsställda fåtängan lyste i hans ögon. Hvilken olikhet mellen denne välsillige domare och den tystlåtne och högdragne herr dEscorval! Denne förstod houom, uppmuntrade honom och med gemensamma åsigter samt lika brinnande ifver sträfvade de håda mot samma mål: sanningens upptäckande. Om det blott hade fordrats att röra på lillfingret för att hastigt läka herr dEscorvals afbrutna ben, skulle Lecoq kanhända ha tvekat. Sådana voro den unge polisagentens tankar ... Men han tänkte äfven på att hans tillfredsställelse var väl tidig, och att framgången ännu var mycket problematisk. Hågkommande sagan om den för tidigt sålda björnhuden återfick han snart hela sin kallblodighet. — Min herre, återtog han i lugn ton, lag har fått an ide. — Låt höra? ... — Enkan Chupin talade, som ni utan tvifvel erinrar er, om sin son, en viss Polyte... — Ja. — Denne yngling. ett veritabelt afskum, skoll qvarstonna i fängelset tills han erhåller sin dom. Borde man ,