Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 2

— FEUUuuU. CC4AG2— Från Utlandet. Napoleon I beklagade sig alltid myeket öfver ideologerna, säger en tidning; hans efterföljare har mera skäl att klaga öfver idioterna, som likväl icke äro på långt när så farliga. En del af den franska oppositionen tager vid hvarje tillfälle parti för Frankrikes fiender, gynnar, så vidt det står i dess makt, hvarje kombination, som skulle ytterligare försvaga Frankrikes anseende, och likväl fordrar den samtidigt af den kejserliga regeringen, att hon skall tillförsäkra landet en inflytelserik och framstående ställning i verlden. Frankrike skickade en här till Mexico, icke för att indrifva sina fordringar, icke för att oivilisera landet eller för att insätta en kejsare, ty det var alltsammans blott en uthängd skylt, utan i den förutsättningen, att det borgerliga kriget i Amerika skulle leda till Unionens delning, och att England, hvars mest betydande statsmän på det starkaste sympatiserade med Sydstaterna, skulle i nödfall gifva stöten till upplösningen i förening med Frankrike, som stod redo att inblanda eig till förmån för Sydstaterna, hvarest det ännu finnes många efterkommande till de romaniska invandrarne. I hvilken grad de franska kolonisterna bevarat sin natioualitet i Louisiana, synes bl. a. deraf, att de lagstiftande församlingarnes förhandlingar af hänsyn för befolkningen utgifvas äfven på fransyska. Frankrike kunde under alla omständigheter vara säkert om att bli mottaget med öppna armar af Sydstaterna, hvilkas lösryckande från Unionen skulle skaffat det en stark bundsförvandt. Men Unionens delning skulle likväl isynnerhet varit fördelaktig för England, om hvilket man kunde förutsätta att det skulle till gengäld för ett sådant resultat öfvervinna sin ovilja mot Frankrikes planer i Europa. Den polska frågan hade rests af vestmakterna, till hvilka Österrike anslöt sig, och det fanns en tid god utsigt till, att det allt skulle gå efter Frankrikes önskningar. Det var en stor plan; men lyckan ler ej åt alla planer, såsom kejsar Napoleon yttrade i sitt sista trontal, om de än äro aldrig så väl öfverlagda, och den mexicanska expeditionen fick en i alla hänseenden förskräcklig utgång. Intrycket var öfverväldigande det var; första gången, man sett Frankrike vika tillbaka för en hotande fara, och dess moraliska anseende fick en hård stöt. I militäriskt hänseende var återtåget ärofullt, men Unionen hade gifvit Frankrike valet mellan utrymmande eller krig, och det drog sig tillbaka. De skadliga verkningarne häraf för Frankrike spårades i många riktningar; och likväl helsade den ofvan nämnda delen af oppositionen detta stora nederlag som . en triumf. Fäderneslandet hade lidit en förödmjukelse, men principen hade afgått med segren, och principen var slafvarnes befrielse. Många af negrerna ha sedan omkommit af nöd, de nedskjutas ständigt och jemnt, och den plötsliga emancipationen kan med all säkerhet antagas skola snart leda till den svarta racens undergång; men de svarta gå under som fria män, det var det glädjande häri, som i så oändlig grad öfvervägde Frankrikes nederlag. Och likväl kunde det anses för en afgjord sak, att slafveriet skulle blifvit upphäfdt på för negrerna vida bättre vilkor, om Sydstatorna lyckats ernå sitt mål, Hvilket politiskt felsteg England begick, då det, en gång inkommet på banan att söka betrygga sig sjelf genom Unionens delning, afstod derifrån, framgår bäst af de upplysningar, det nu erhåller från Amerika och hvilka äro af natur att ingifva engelsmännen allvarsamma tankar. Newyork Tribune säger neml. att den nyvalde presidenten general Grant starkt motsätter sig ratificeringen af öfverenskommelsen om Alabamafrågan, derför att den icke är tillfredsställande för Förenta Staternas värdighet och ej heller ger utsigt till en tillräcklig ersättning för den skada, som Unionen led deraf, att Sydstaternas kapare lupo ut ur britiska hamnar. Utan ÅAladama och de öfriga fartygen af samma art, säger Grant, skulle det borgerliga kriget slutats ett år förr, och detta år, under hvilket den fruktansvärda kampen fortfor, kostade Unionen ej blott penningar, utan äfven blod, för hvilket England är skyldigt