Göteborgsposten – 15 februari 1869, sida 2

— Lemna honom fri i sin cell, sade herr Segmuller, gif befallning om att man behandlar honom mildt och nöj er med att bevaka honom med yttersta omsorg. Ehuru det åligger de administrativa myndigketerna att öfvervaka ordningarne i fängelserna, kan domaren dock göra allt hvad han anser nyttigt för ransakningen. Direktören bugade sig derföre och tillade: — Ni har utan tvifvel lyckats erhålla visshat om den anklagades identitet? — Nej, olyckligtvis inte. Direktören skakade på hufvudet med djupsinnig min. — I detta fall, yttrade han, voro mina aningar riktiga. Det synes mig alldeles klart, alt denne man är en missdådare af värsta slaget, helt visst en flera gånger straffad person som har det starkaste intresse af att dölja hvem han är. Ni skall få sc, min herre, att vi ha att göra med någon lifstidsfånge som rymt från Cayenne. — Kanske bedrar ni er... — Hm! det skulle förvåna mig mycket. Jag måste erkänna att jag är af samma åsigt som herr Gevrol, den erfarnaste och skickligaste af inspektörerna vid säkerhetspolisen. Det händer nemligen ofta att unga och för mycket nitiska polisagenter löpa efter föremål som ej äro annat än foster af deras inbillning. Lecoq som rodnade af vrede stod utan tvifvel i begrepp att ge ett häftigt svar, då herr Segmuller med en åtbörd ålade honom tystnad. Det var domaren som svarade småleende: — På min ära, bäste herre, ju mer jag studerar denna