Göteborgsposten – 13 februari 1869, sida 2

att dela samma öde med honom. Då denna förbindelse med största missnöje äsetts af den unge mannens slägtingar och dessa förklarat sig aldrig skola härtill bifalla, hade de begge älskande öfverenskommit, att heldre åu att ätskiljas, följas åt i döden. Till utförande af detta förtviflade beslut begåfvo de sig ofvannämnda dag i sällskap ut till det vid Liljeholmen belägna värdshus, der de, enligt sedermera erhållna upplysningar, superade tillsammans. Ingen der på stället förmärkte någon oro hos dem, de läto supcen sig väl smaka och till sist stärkte de sitt mod med den fradgande champagnen. Klockan omkriog 8 på aftonen lemnade de värdshuset och efter denna timma voro alla spår af dem försvunna, Väl innehöll det ofvannämoda brefvet, bland annat, att de begge älskande skulle, sammanbundna med hvarandra, kasta sig i den närbelägna ÄAhrstasjön, men alla försök att genom draggning der påträffa deras lik blefvo utan påföljd. Man började derföre till sist hysa den förmodan, att uppgiften om sjelfmordet vore ett falskt förebärande och att de i sällskap begilvet sig härifrån, afvaktande bättre tider. Denra tro vann alltmera insteg, ju längre det led framåt utan att deras bk flöto upp, då slutligen i Onsdags eltermiddag man erhöll en alltför bedröflig visshet om att de unga bägge verkligen genom en sjelfvållad död gjort ett slut på sina bekymmer. Dåras döda kroppar återlunnos nemligen i en större vak nära intill Liljeholmsbron och anblicken deraf var i sanning rörande. Likasom de icke velat skiljas åt i lifvet, så hade do äfven, inoan de bäddade sin gemensamma graf i det våta elementet, så såstat sig vid hvarandra, att man skulle finna dem tillsammans då de en gang flöto upp. Omkring ena handloven hade hon bundit ena snibben af en näsduk och motsvarande ändan deraf var instuckon i ett knapphal på hans rock. Den önskan, som vid utförandet af denna förening föresväfvut dem, kan väl icke hafva varit någon annan än att en gång få hvila i vigd jord vid hvarandras sida, och den olycklige unge mannens anhöriga torde nog esterkomma denna hans sista sålunda uttalade bön, äfven Om de icke gillade deras förening bär i lilvet.