Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 2

aftal först med mig och sedan med värdshusvärdinnan? Huru har det gått till? Sedan man tagit ut honom ur det fängelserum, hvari jag befann mig, inneslöt man honom karhända med den gamla , .. Goguet, sekreteraren, riktigt beundrade den anklagade. — Dender, tänkte han, behöfver ej hjelp af några advokater inför juryn. — Med ett erd, fortfor fången, hvad har man för talande bevis emot mig? ... Ett namn, Lacheneur, uttaladt af en döende, några spår i den upptinade snön, en kusks förklaring, en obestämd misstanka med afseende på en viss rusig person. Det är alltsammans... det är detsamma som intet. — Nog! afbröt herr Segmullier. Er säkerhet är stor nu, men er förvirring nyss var större. Hvad var orsaken till den? — Orsaken! utropade mördaren med ett slags raseri, orsaken? Inser ni då ej, min herre, att ni utan förbarmande låter mig lida förfärliga qval, mig en oskyldig, som strider med er om sitt lif. Alltifrån början af förhöret har jag känt mig som om jag hade nacken under guillotinen, och vid hvarje ord jag uttalar frågar jag mig sjelf om det är detta ord som skall låta fjedern springa. Kan min förvirring förvåna er, då jag tjugo gånger känt kylan af knifven på min hals? Jag skulle ej önska min värsta fiende ett sådant straff. Han måste verkligen lida grymt, man såg det af dessa fysiska kännetecken som ej den starkaste vilja kunna dölja. Hans hår var vått af svett, och stora droppar som han