Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 2

ö — I alla sall, sade den anklagade, skulle jag vilja se dender kusken. ö — Var utan fruktan, han skall upprepa sitt vittnesmål i er närvaro. — Nåväl! j:g blir då nöjd. Jag skall fråga honom huru han bär sig åt för att urskilja folks utscende då det är mörkt som i en ugn. Utan tvitvel tillhör han katt slägtet, zalldenstund katten ser bittre om natten än om dagen. Han tystnade och slog sig för pannan, liksom om han fått en plötslig ingifvelse. — Så dum jag är! utropade han, som harmas för dessa qvinnors skull. Ni vet naturligtvis hvilka de äro, eller hur, min herre, alldenstund kusken körde dem tillbaka till deras bostad ?... Herr Segmuller insåg att den anklagade försökte göra j . mörkret allt tätare just omkring den punkt, som det var så angeläget att få upplyst. Med en öfverträfflig skådespeluretalang hade mannen uttalat dessa ord i den mest uppriktiga ton. Men ironien var ändock märkbar, och om han skämtade var det derfore att han visste sig ej ha något att frukta från detta håll. — Om ni är konseqvent, återtog domaren, förnekar ni äfven tillvaron af en medbrottsling ... en kamrat? — Hvartill tjenar det att neka, min herre, då ni ej tror hvad jag försäkrar. Ni talade nyss om min husbonde, herr Simpson, som en uppdiktad personlighet, hvad skall jag väl derföre säga om den medbrottsling ni påstår mig ha haft? Herrar polisagenter påstå att han gjort ett