Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 2

———— försökte aftorka med rockärmen rullade hvarje ögonblick utför hans bleka adsigte. — Jag är ej er fiende, sade herr Segmuller mildt. En instruktionsdomare är hvarken vän eller fiepde till en anklagad, han är endast sanningens och lagarnes vin. Jag söker hvarken en oskyldig eller en brottslig, jag söker sanningen. Det är nödvändigt att jag får veta hvem ni är och jag skall veta det. — Jag är Mai! — Nej. — Hvem skulle jag annars vara? En förklädd storhet?... Ahl! det skulle jag ingenting ha emot. Jag skulle då ha goda papper, jag skulle visa er dem och ni skulle släppa mig... ty ni vet det väl, min bäste herre, jag är lika oskyldig som ni... Domaren hade lemnat sin byrå och gått att ställa sig med ryggen mot kaminen, två steg från den anklagade. — Vur ej envis, sade han. I det ihan derefter hastigt förändrade ton och sätt, tillade han med den fullkomliga artigheten hos en verldgman, hvilken tilltalar en af sina likar: — Gör mig den äran, min -herre, att tro mig ega tillräckligt skarpsinne för att under den svåra roll ni spalar med en så olycksalig fullkomlighet upptäcka en öfverlägsen person, en person begåfvad med de mest sällsynta förmögenheter ... (Forts.)