Göteborgsposten – 12 februari 1869, sida 1

kommit öfverens om det försvarssystom ni skulle följa ? Kan ni påstå att han ej sedermera försäkrat sig om enkan Chupins medverkan? ... Tack vare en öfvermensklig ansträngning hade den anklagade redan blifvit herre öfver sig sjelf. — Allt det der, sade han, är en uppfinning af polisen!. Huru troget ett rättegångsprotokoll än är, ger det dock lika litet ett noggrannt begrepp om förhöret, som den kalla askan ger ett begrepp om en klar eld. Man kan anteckna de minsta ord, men man kan ej återgifva passionens svallning, ansigtsuttrycket, de beräknade rörelserna, gosterna, tonen, de misstänksamma eller hatfulla blickarne som vexlas samt slutligen den rysliga ångest som en strid om lif eller död medför. Då fattningen öfvergaf den anklagade, darrade domaren at glädje. — Han slappar af, tänkte han, jag märker det, han ger med sig, han tillhör mig!... Men hvarje förhoppning. om omedelbar framgång öfvergaf honom, så snart han såg mördaren kufva sin svaghet och räta på sig med förnyad och kraftigare enorgi. Han insåg att det fordrades mer än ett anfall förrän man kunde få makt öfver en så oböjlig karakter. Hans ton var betydligt sträfvare tillföljo af den gäckade förhoppningen då han återtog: — Ni förnekar tillochmed fakta, synes det. Mördaren var åter fast sora brons, Han måste bittert