Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 3

Rattegangsoch Polissaker. Från Landserten. Ertappade tjusvar. Nyligen skedde en betydligare stöld af spanmål, mjöl och diverse å landeriet Elseberg vid Uddevalla. För att om möjligt få någon spaning tå tjufvarne eller det stulna, begåfvo sig trenne poliekenstaplar natten till i Söndags ut på rekognoscering i trakten af staden. Då de härunder omkring kl. 2 på morgonen ankommo till s. k. Bleket, fonno de att arbetskarlen Olof Persson Slug (straffad för I:sta resan stöld), hang son Johan Leonard Slug (straffad för 2:dra resan stöld) och förre kronoarbetskarlen Carl August Styf, hvilka gemensamt bebodde en stuga, ej voro hemma, hvarföre de misstänktes att vara ute på någon nattlig expedition. Poliskonstaplarne posterade sig derföre vid stället, men fingo vänta ända till kl. straxt efter yö, då nattsvärmarne hemkommo, likväl endast medhafvande ett balfankare bäjerskt öl. För åtkomsten af detta kunde de emellertid icke redogöra, hvarföre de häktades. — Sedermera har utrönts, att samma natt 8 kannor bäjerskt öl blifvit stulna vil Utsigtens bryggeri. I Måndags inställda till förhör vid Uddevalla rådhusrätt nekade likväl samtliga för all delaktighet i stölden såväl å Utsigten som Elseberg. De återfördes till cellfängelset, helst man har godt hopp om att kunna erhålla åtskilliga bevis emot dem, synnerligast hvad angår stölden å Elseberg. — Det torde dock falla sig svårt nog att komma till rätta med så sluga och stysva skälmar som de ilrågavarande. Flodinska mordbrandsmålet var i Tisdags föremål för förnyad ransakning å cellsängelset i Wenersborg. Först infördes hustru Flodin, som till en början syntes lugn, men sedermera blef orolig och icke kunde vara inför rätten, hvadan hon tilläts att afträda. Bland de för dagen inkallade 22 vittnena afbördes först de, som förut aflagt sina vittnesmål rörande sjelfva branden och hvilka således nu endast hade att besvara den frågan, huruvida tilltalade Flodin syntg rubbad till sina sinnen närmast före, under och efter nämda mordbrandsanläggning. Samtlige dessa vittnen kunde icke säga sig hos hustru Flodin bemärka något som häntydde på sinnesrubbning. Ur pastor Wästbergs vittnesmål uttryckte enahanda åsigt. — Läkaren å fävgelset, hr doktor Kjellberg, inlemnade nu en så lydande attest: Att häktade Maria Margareta Flodins uppförande en längre tid varit mera lugnt och att jag under våra sista samtal icke kunnat finna något hos henne som antydde ett sinnesrubbadt tillstånd, samt vid samtal i dag äfven trodde mig förmärka tecken till börjande änger öfver hennes begångna brott, varder ej allenast på aflagd embetsed etc. etc. Fängelsedirektören Insulin, som haft tillfälle att se och höra henne hvarje dag, hade icke kunnat upptäcka något spår till vansinne hos henne, utan syntes honom hennes sinnesrubbning tillgjord4. Den af Anna Johansson undertecknade attest förevistes henne, och vidhöll bon att hon ej kände till dess innehåll, då hon, på god tro, underskref densamma. Attesten innehö!l emellertid icke något annat, än att vittnet trodde sig kort före och efter åtalade brottets begående funnit Flodin besynnerlig, såsom om hon skulle varit rörd af starka drycker. Samilige vaktbetjeningen hade väl hört Flodin i häktet sjunga någon gång och bete sig besynnerligt, men ansåg henne dock ej rubbad till sina sinnen. Således voro 21 af vittnena af den mening, att hustru Flodins vansinne vore en förställning. Deremot inlemnade det sista vittnet, Andersson i Kortered, ett intyg af följande innehåll: Att vittnet tjenat 15 år hos makarne Flodin, hvarunder hustru Flodin visat sig mycket arbetsam och ordentlig och derföre tog vittnet tryggt på sin ed, att, derest hustru Flodin anlagt mordbranden, hade detta skett under galenskap. För åvägabringaude af ytterligare bevisning beslöt domstolen målets uppskjutande till d. 2 nastk. Mars.