Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 2

Det var med afscende härpå som en generalprokurator vid jett tillfälle skrattande, men måhända endast till i hälften skämtande, yttrade: Nisstagen på person skola ej upphöra förrän den dag, då lagen skall föreskrirva, att ett ordningsnummer med glödgadt jern intryckes på axoln af hvarje barn, hvilket anmiles ha blifvit framfödt till verlden. Helt visst skulle herr Segmuller önskat detta ordningsnummer intryckt på den hemlighetsfulle anklagade, som nu stod framför honom. Likval förtviflade han ej, och hans förtroende var, om också öfverdrifvet, åtminstone ej låtsadt. Han ansåg att förhållandet med de två qvinnorna var den svaga punkten i mördarens försvarssystem, den punkt, mot hvilken han borde rikta sina krafter. Han öfvergaf den icke destomindre, hyllande den riktiga åsigten att man vid första förhöret ej bör gå till botten med någon fråga. — Då han ansåg att hans hotelse gjort tillbörlig verkan återtog han: — Saälunda, anklagade, vidhåller ni att ni ej kände någon af de personer, som befunno sig i värdshuset? — Jag svär det. — Ni har aldrig varit i tillfälle att se en person, hvars namn är inblandadt i denna bedröfliga sak, en viss Lacheneur? — Jag hörde detta namn första gången, då den döende soldaten uttalade det, dervid han tillade att denne Lacheneur vore en gammal komediant ...