Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 2

bord framsör er såsom barrikad och med er riktad mot polisagenterna för att hålla dem stången. IIuru kom det sig? Mannen såänkto hufvudet, och hans svar lit vänta på sig. H — Jag var som från mina sinnen, stammade han; ! jag visste cj om det var polisagenter som anlände eller vänner till dem som jag dödat. — Ert intresse bjöd er att fly för de ena såväl som för de andra. Mördaren teg. — Nåväl! ... återtog herr Segmuller, jag misstänker att ni med vett och vilja utsatte er för att bli arresterad, för att skydda återtåget för de båda qvinnor, som befunno sig i värdshuset. — Jag skulle således ha vågat lifvet för ett par slynor, som jag icke kände? . — Det skulle jag vilja höra er bevisa!... Han hånlog, men leendet försvann från hans läppar vid den säkra ton, i hvilken domaren långsamt svarade : — Jag skall bevisa er det! ... Dessa kinkiga identitetsfrå ågor, som ou phörligt förekomma, utgöra rättvisans förtviflan. Jernvägarne, fotografikonsten och elektriska telegrafen ha mångdubblat medlen till upptäckt; förgäfves. Ännu händer det hvarje dag, att fintliga brottslingar lyckas dölja för domaren, hvilka de rätteligen äro, och sålunda undgå följderna af sina föregående förseelser.