Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 2

— Det kan vara nog med ett förhör för att göra en oskyldig till brottsling, svarade den anklagade. — Jag uppmanar er i ert eget intresse att vara sanningsenlig, sade domaren allvarsamt. De polisagenter, som förde er till fängelset, ha märkt att ni kände väl till fängelset och dess formaliteter . — Min herre, har jag icke sagt er att jag flera gånger blifvit tagen och satt i fängelse, alltid i brist af pappor ... Jag säger sanningen, följaktligen har ni ej rätt att ge mig några förebråelser . .. Han talade i en butter och missnöjd ton och effekterade ej längre den bekymmerslöshet han förut visat. Emellertid var han ej ännu vid slutet, den allvarsammasta delen af förhöret skulle tvärtom just nu börja. Herr Segmuller tog upp ur sin byrå en liten linnepåse. — Igenkänner ni denhär? frågade han. — Fullkomligt! det är den påse som fängelsedirektören förseglads i kansliet. Domaren öppnade påsen och tömde på ett pappersblad ut smutskornen som den innehöll. — Ni är ej okunnig om, sade han, att detta är prof på den smuts, hvarmed era fötter ända till fotknölarne voro betäckta. Den polisagent, som samlade upp den, begaf sig till vakten, der ni tillbregte natten, och öfvertygade sig om, att det mellan denna smuts och den som betäckte golfvet i fängelserummet der ni låg finnes en fullkomlig likhet. (Forts.)