Göteborgsposten – 11 februari 1869, sida 2

IIan suckade djupt och tillade: — Arme soldat! ... Jag dödade honom och hans sista ord voro ett vittnesbörd om min oskuld. Detta lilla sentimentala afbrott gjorde intet intryck på domaren. — Sålunda, fortfor han, har ni ingenting att invända mot hvad denne soldat yttrade? Mannen tvekade, liksom om han anat en snara och öfvervägde sitt svar. — Nej, sade han slutligen. — Godt. Ni bör erinra er, att denne soldat ville hämnas på Lacheneur, hvilken under utlofvande af penningar lockat honom in i en komplott. Mot hvilken var denna komplott uppgjord? ... Mot er naturligtvis. A andra sidan påstår ni er ej ha anländt till Paris förrän denna samma afton och att vi endast af slumpen förts till Peppardosan. Medgif det. — Den anklagade höjde på axlarna. — Jag, sade han, ser saken på annat sätt. Dessa menniskor förehade ett anslag, jag vet ej mot hvem, och det var endast derföre att jag genorade dem, som de sökte gräl med mig. Domarens utfall var bra, men paraden bättre. Den småleende sekreteraren kunde ej hålla tillbaka en bifallande åtbörd. Han var helt och hållet på den anklagades sida. — Låtom oss öfvergå till de händelser, som följde efter er arrestering, återtog herr Segmuller. Hvarföre vägrade ni att svara på alla frågor man gjorde er?