Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 2

dimma för solskenet, när den anklagade förklarade att de två qvinnorna voro stora och svarta. Han ansåg denna djerfva försäkran bevisa, att mördaren och enkan Chupin stodo i hemligt förstånd med hvarandra. Den förrådde att en plan var hopspunnen för att leda rättvisan på villospår. Han slöt deraf att under det sken som man sökte framställa existerade fakta, som man gjorde sig möda att beröfva all betydenhet. Om mannen hade sagt: Qvinnorna voro blonda, hade herr Segmuller ej mera vetat hvad han skulle tro. Hans tillfredsställelse var ofantlig, men hans ansigte förblef ogenomträngligt. Det var af vigt att lemna den anklagade i den tron, att han lyckades föra domaren bakom ljuset. — Ni förstår väl, sade herr Segmuller godmodigt, att det vore af stor vigt att återfinna dessa båda qvinnor. j Om deras vittnesmål öfveronsstämde med era uppgifter, skulle er ställning bli betydligt förbättrad. j — Ja, jag förstår väl det, men huru skall det bli möjligt? — Åh, vi ha polisen .. dess agenter stå till de anklagades förfogande så fort det gäller att lägga deras oskuld i dagen. Har ni gjort några iakttagelser som skulle kunna komplettera signalementat och underlätta efterspaningarne? Lecoq, hvars ögon ej lemnade den anklagade, trodde sig märka ett småleende på hans läppar. — Jag har ingenting iakttagit, sade han kallt. Herr Segmuller hade ett ögonblick förut öppnat en .mA A—e —