Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 2

förirrade jag mig in på en stor slätt utan hus. Jag tänkte just gå tillbaka, då jag varseblef ett ljus ej långt derifrån; jag gick mot ljuset... och anlände till det förbannade värdshuset. — Huru tillgick det sedan? — Åh!... helt enkelt. Jag inträder, ropar, man kommer, jag begär ett glas att dricka, man serverar mig, jag sätter mig och tänder en cigarr. Derefter ser jas mig omkring. Vid ett bord suto tre män jemte trå qvinnor och drucko, under det de sakta samtalade. Det tycks att mitt utseende ej behagat dem. En af dem reser sig upp, går fram till mig och säger: Du tillhör polisen, du har kommit hit för att spionera på oss, saken är klar. Jag svarar att det är osanning, han upprepar sitt påstående, jag vidhåller mitt nej... jo ... nej... Kortligen han svär att han är säker på sin sak och att jag tillochmed har lösskägg. Derefter griper han mig i skägget och rycker i det. Det gör ondt, jag stiger upp och fäller honom med ett slag af knytnäfven till golfvet. Hvilken olycka! I ett nu äro de andra öfver mig... Jag hade min revolver ... ni vet det öfriga. — Och hvad gjorde de båda qvinnorna under denna tid? — Ah! jag hade alltför mycket att göra för att sysselsätta mig med dem... De måste ha dragit sig ur spelet. — Men ni såg dem då ni kom ... Huru sågo de ut? .., — De voro två fula slynor, växta som dragoner och ; svarta som mullvader!... I Herr Segmullers sista tvifvelsmål skingrades som en