Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 1

QO-c— — — såld, men han behöfde ej lemna den ifrån sig förrän vi den hamn der han skulle gå ombord. — Hvilken var denna hamn? — Jag vet det ej. Mindre van än domaren att dölja sina hemliga känslor, kunde han ej hindra sig från att gnugga händerna. Han såg den anklagade öfverbevisad om att ha ljugit. — Sålunda, återtog herr Segmuller, har ni intet annat intyg än ert ord att erbjuda rättvisan? — Vänta då, sade den anklagade i det han utsträckte händerna framför sig, liksom om han med dem kunnat fånga en ingifvelse, vänta då... När jag kom till Parig hade jag en koffert. — Vidare? — Den är uppfylld af linne, märkt med första bokstafven i mitt namn, jag har der nedlagt rockar, benkläder, två kostymer hörande till mitt yrke... — Fortfar. — Då tåget var framkommet, bar jag denna koffert till ett hotell, helt nära bangården . .. Han tystnade hastigt under synbar förvirring. — Namnet på detta hotell? frågade domaren. — Ack, min herre, det är just hvad jag söker erinra mig, men som jag glömt. I alla fall har jag ej glömt huset, jag tycker mig ännu se det, och om man förde mig dit till grannskapet, skulle jag helt visst igenkänna det. Hötellets folk skulle påminna sig mig och för öfrigt skulle min koffert vara der för att tjena till bevis.