Göteborgsposten – 10 februari 1869, sida 1

— När jag säger på väg, återtog den anklagade lifligt, kan jag ej ansvara för att jag ej misstar mig och att han ej ännu är qvar. Hvad som är säkert, är att han hade gjort allt i ordning för att inskeppa sig, då vi skiles åt. — På hvilket fartyg skulle han göra öfverfarten ? — Det sade han mig ej. — Hvar skildes ni åt? — I Leipzig, i Saxen ... — När? — Sistlidne Fredag. Herr Segmuller höjde föraktfullt på axlarne. — Ni skulle varit i Leipzig i Fredags, ni? ... utbrast han. Huru länge har ni då varit i Paris? — Sedan i Söndags klockan fyra på aftonen. — Det måste bevisas. På muskelsammandragningen i mördarens ansigte tycktes det, att han sökte anstränga sitt minne. Under nära en minut tycktes han tänka efter, i det han än blickade mot taket, än mot golfvet, än ref sig i hufvudet eller stampade i golfvet. — Huru kunna bevisa det? mumlade han. Huru? ... Domaren tröttnade på att vänta. — Jag skall hjelpa er, sade han. Folket i värdshuset, der ni hade logis i Leipzig bör ha sett er?... — Vi togo ej in på något värdshus. — Hvar lågo ni, hvar åto ni då? — I herr Simpsons stora vagn. Den var visserligen