Göteborgsposten – 9 februari 1869, sida 2

dölja sin bestörtning. Endast (oguet, sekreteraren, fann saken rolig ..Fängelsedirektören, denne tjensteman som tjugo års praktik borde ha gjort till ett orakel i sådana fall som det ifrågavarande, hade skrifvit till instruktionsdomaren : vvidtag alla möjliga försigtighetsmått innan förhöret börjas med anklagade Mai. Alldeles obehöfligt! I stället för den farlige missdådare, hvars blotta inträde kommit sekreteraren att blekna, fann man ett slags oförarglig och jovialisk praktisk filosof, en skrytsam och pratsjuk person, en f. d. pajazzo vid ett lindansarsällskap. Det var ett sällsamt misstag. Men långt ifrån att herr Segmuller deraf frestades att afvika från Lecoqs åsigt om saken, rotfästades den unge polisagentens system ännu fastare i hans sinne. Om han satt tyst med armbågarne mot sin skrifbyrå och händerna öfver ögonen, var derföre att han i denna ställning kunde efter behag gifva akt på mannen, utan att det märktos. At mördarens ställning kunde man ingenting erfara. Sedan han slutat sin engelska harang, qvarstod han i midten af rummet med förvånad, till hälften belåten, till hälften orolig min, men så fullkomligt obesvärad som om han stått på de tiljor, hvarest han sade sig ha tillbragt halfva sitt lif: (Forts.)