Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 2

vande, det är bäst att dö så fort som möjligt för att undvika lidande. Derefter försökte jag strypa mig. Min död skulle ej väcka sorg hos någon, jag har hvarken hustru eller barn, som lefva af mitt arbete, jag tillhör fullkomligt mig sjelf. Sedermera band man en säck omkring mig, som om jag varit en vansinnig... Vansinnig! jag har trott att jag skulle bli det. Hela natten ha fångvaktarne varit hos mig, som barn hvilka plåga ett bundet vilddjur. De rörde vid mig, de betraktade mig, de höllo ljueet framför mina ögon... Allt detta framställdes med ett uttryck af djup bitterhet, men utan vrede, häftigt, men utan deklamation, liksom allt som man känner mycket lifligt. Samma tanke uppstod samtidigt hos domaren och den unge polisagenten. — Denne person har en ovanlig kraft, och man skall ej komma lätt tillrätta med honom tänkte de. Efter en minuts eftertanka återtog herr Segmuller. — Man kan lätt till en viss punkt förklara den första känslan af förtviflan i ett fängelse. Men sedermera, ej längro sedan än i dag på morgonen vägrade ni ju mottaga den föda man bjöd er? ... Mannens dystra ansigte uppklarnade plötsligt vid denna fråga, hans ögon fingo ett komiskt uttryck och slutligen utbrast han i ett hjertligt och högljudt gapskratt. — Det, sade han, är en helt annan sak. Visserligen vägrade jag äta, men ni skall få höra hvarföre ... Jag hade mina händer i säcken, och fångvaktarne ville låta mig äta som en barnunge, hvilken matas med välling af