Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 2

är grulligt hårdt att vara i fängelse, när man ej gjort nåI got ondt. Om jag ändock hade kamrater, kunde man samtala och tiden skulle gå fortare. Men att vara ensam i detta kalla hål, der man ingenting hör, det är förskräckligt. Der är så fuktigt, att vattnet flyter ned utefter väggen, och man skulle kunna antaga att det är verkliga tårar, menniskotårar som utsippra ur muren. Instruktionsdomaren hade lutat sig fram öfver sin byrå för att göra en anteckning. Detder ordet kamrater hade frapperat honom och han föresatte sig att senare låta honom förklara det. — Om ni är oskyldig, fortfor han, skall ni snart bli lössläppt, men det är nödvändigt att bevisa er oskuld. — Hvad bör jag göra härför? — Säga sanningen, hela sanningen, svara fullt uppriktigt, utan inskränkning. på alla de frågor jag kommer att framstölla. — I det afseendet kan man räkna på mig. Han upplyfte redun handen liksom för att taga Gud och menniskor till vittnen på sin goda vilja, då herr Segmuller befallde honom låta den falla och tillade: — De anklagade aflägga ej några eder. — Huru! ... utbrast mannen med förvånad min, det var dumt! Under det domaren låtsade helt och hållet ha sin uppmärksamhet vänd från den anklagade, förlorade han honom ej ur sigte. Han hade framför allt velat genom sina förberedande frågor lugna honom, så mycket som möjligt skingra hans misstroende och han ansåg detta vara vunnet,