Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 2

sin amma. Men jag tryckte tillsammans mina läppar så godt jag förmådde. Då var det en som ville öppna munnen på mig med våld för att få in en sked soppa, alldeles som man öppnar munnen på en sjuk hund för att tvinga honom svälja medicin. Jag försökte bita honom, det nekar jag ej till, och om hans finger befunnit sig mellan mina tänder, skulle den blifvit qvar der. Det är af denna orsak som de alla lyfiat sina armar mot himlen och sagt, i det de visat på mig: hvilken fruktansvärd missdådare, hvilken hårdnackad brottsling! Minnet häraf tycktes roa honom mycket, ty till Locods stora öfverraskning började han skratta ännu högljuddare. Herr Segmuller gjorde sig stor möda att fullständigt dölja den förvåning han erfor. — Ni är alltför förståndig, hoppas jag, sade han slutligen, för att hysa något agg till de personer som, unställda för att bavaka er, lydt sina förmäns befallningar och som föröfrigt endast sökte rädda er för ert eget raseri. — Hm! utbrast den anklagade i det han åter blef allvarsam, jag är ännu ej riktigt vänligt stämd mot dem, och om jag hade en af dem i en vrå... Men det skall snart gå öfver: jag känner mig sjelf, jag har ej mer ondUska i mig än en höna. I — Det beror för öfrigt på er sjelf att bli väl behandlad; var lugn och man skoll ej vidare ikläda er tvångswvoöjaMen det är nödvändigt att ni är lugn. Mördaren sänkte hufvudet sorgset. I — Jag skull då vara förståndig, sade han, ehuru det i