Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 1

— Nej!... Men... om ni ville vera så god ... skulle jag vilja dricka ett glas vatten. — Vill ni ej ha vin med? — Jag tycker bättre om rena vattnet. Man gaf honom hvad han begärde. Han fyllde genast ett glas och tömde det i ett drag, derefter ett andra som han långsamt tömde. Man skulle kunna tro att han drack lifvet. Han tycktes pånyttfödas. Af tjugo anklagade som anlända till ransakningsrummet, infinna sig åtminstone de aderton med ett fullständigt försvarssystem, som de uppgjort och nagelfarit i cellens tystnad. Brottsliga eller oskyldiga ha de antagit en roll, som börjar i det ögonblick då de med klappande hjerta och torr gom träda öfver tröskeln till det fruktansvärda rum, der domaren väntar dem. Detta ögonblick då den anklagade gör sitt inträde är sålunda ett af dem, då domaren bör uppbjuda hela kraften af sin genomträngande blick. Personens hållning bör förråda hans system, liksom ett register återger innehållet af en bok. Men i detta fall trodde sig ej herr Segmuller böra misstro skenet. Det var klart för honom, att den anklagade ej kunnat förställa sig, att hans brådstörtade inträde varit lika verkligt som den derpå följande förslappningen. Atminstone voro alla faror. om heilka fängelsedirektören talat, förbi. Domaren gick att sätta sig vid sin byrå.