Göteborgsposten – 8 februari 1869, sida 1

— — I Der kände han sig mera i sitt mak och så att säga starkare. Han hade ryggen vänd mot dagen, hufvudet i skuggan, och då det behöfdes kunde han blott genom att böja ned hufvudet dölja en öfverraskning, ett alltför lifligt intryck. Den anklagade deromot stod i fulla dagsljuset, och ej en enda af hans ansigtes rörelser, ej en blinkning på ögat kunde undgå en allvarlig uopmärksamhet. Han tycktes nu fullkomligt återställd och hans anletsdrag hade återtagit undergifvenhetens bekymmerslösa orörlighet. — Känner ni ev nu bättre? frågade herr Segmuller. — Jag mår fullkomligt bra. — Jag hoppas, fortfor domaren i saderlig ton, att ni nu skall veta lugna er, I går försökte ni att förkorta ert lif. Det var ett stort brott, lagdt till de andra, ett brott som . .. Den anklagade afbröt honom med en häftig åtbörd. — Jag har ej begått något brott, sade han i en ton som ännu var sträf men ej längre hotande. Då jag blef anfallen försvarade jag mig och det är hvars och ens rättighet; alla voro brinnande af rascri .. jag dödade för att ej bli dödad. Det är on stor olycka, och jag skulle vilja låta afaugga min högra hand för att godtgöra den, men mitt samvete har ingenting att förebrå mig. Likväl har man arresterat mig och behandlat mig som en mördare. När jag befann mig ensam i det grafhvalf som ni kallar en enslig cell blef jag förskräckt. Jag förlorade besinnin gen. Jag sade för mig sjelf: man har begrafvit dig let