Göteborgsposten – 6 februari 1869, sida 2

Från Landsorten. En kort fröjd. Från Gesle omtalat nedanstände tjufverier: Ea dag i förra veckan kom en reande på besök — likväl oförmärkt — på ett ställe staden och tog sig dristigheten att till gästrum utse en vindskammare, som villigt upplät sin dörr för honom. Ingen värd på stället välkomnade honom, icke heller värdinna; men snart hemmastadd, ansåg han let nödigt att eftar resan göra sin toalett. En fullständig herregarderob i rummet erbjöd ock ett ypperligt tillfälle dertill, och han lyckades äfven att i bast ifrån landsvägsriddare se sig förvandlad till en rätt proper gentleman. Med en blick i spegeln mönstrar han sin figur och ser visserligen sin haka orakad, men måste skynda; ser sig dock ännu om i rummot efter en bättre hufvudbonad, ehuru förgäfves, och bevärdigar derföre sin gamla utslitna mössa med sitt gamla sällskap. Med steg, lätta sum kamens, vill han taga till reträtten för att se sig om i staden; — men, fatalt nog, vill lyckan icke längre vara honom gunstig. Den dörr, som så vänligt upplät sig för honom, följer nu sin gamla ovana att gnälla, och gnäller förfårligt till hans afsked, Det välbekanta ljudet höres ända ner i rummet derunder och kallar ut värdsfolket för att efterforska den oväntade anledningen till det klagande lätet. I detsamma visar sig passageraren vid förstugudöeren redo att säga sitt farväl; men hans skygghet och brådska, hans oratade haka och hans gamla mössa förråda honom. Frun i huset, hvilken skyndat ut, griper oförsagd fait i den välkända rocken och håller den flyende tillbaka, till dess öfriga af husfolket binna ullkomma, bjudande honom på en förnyad visit i vindsrummet för att der utbyta den lånta herremannavärdigheten emot sina gamla paltor. Derefter ledsagad till en granngärd, der räd skulle inhemtas, huruvida den resande, som tagit sig både logis och ekipering egaren ohörd, borde öfverlomnas i polisens händer, var han under rädpläguingen derom fiffig nog att ej afvakta utslaget, utan rym le sin kos och fortsätter numera helt visst trygg för alla efterräkningar sin rundresa för att söka något nytt tillsalle a:t ådagalägga sin fiffighet. Wärhulta ångsågs brand. Den 30 Juni 1866 nedbrann Wårhulta ångsåg, hvilken jemte inventarier med mera var brandförsäkrad i Nyköpings läns brandstodsbolag för närmare 70,000 rdr, Vissa märkliga omständigheter vid denna händelse gåfvo starka anledningar till den tron, att branden var anlagd; och vid den verkställda ransakningen hä:öfver stärktes misstankarne, eburu full bevisning icke kunde åstadkommas. Brandstodsbolaget måste alltså utbetala den dryga försåkringssumman, men utfästade på samma gång en belöning af 2,000 rdr åt den, som bevisligen upptäckte rätta sammanhanget med denna hittills dunkla sak. Förmodligen har sistnämnda ganska välbetänkta åtgärd haft åsyftad verkan, ithy att för kort tid sedan kommit i dagen så graverande om:tändigbeter mot den vid brandtillfället vid sågen anställde maskiniston, Per Johan Eriksson — hvilken sedermera varit anställd såsom eldare vid statens jeruvägar och haft sin station vid Liljeholmen, nära Stockholm — att han i slutet af förra veckan häktades såsom skäligen misstänkt att hafva anlagt den ifrågavarande branden. Det är alltför tidigt att yttra sig om de dystra rykten, som, rörande denna sak, redan äro gängse, men vi skola söka att från det urtima ting, som ofördröjligen kommer att om siken hållas, hemta och meddela tillförlisliga upplysningar, yttrar Eskilstuna Allehanda.