Göteborgsposten – 5 februari 1869, sida 3

äterlemna detsamma, Slutligen hann han til A-ton-tse halfdöd af hunger. Sedan han der något återhemtat sin helsa och erbållit pass till Tali, begaf han sig åter i väg. Efter att ba mött många svårigheter hann han till Tong-lan, en gränsstad emellan kinesiska området och det land som lyder under den oberoende mabomedanska regering hvilken på senare åren uppsatts i Yunnan. Här fann han att den mandarin, som handlat i egenskap af kejserlig k:nesisk embetsman på samma gång som mahomedansk enploys, nu helt och hållet öfvergått till de kejserlige, hvadan han motsatte sig mr Coopers vidare framträngande, på samma gång rådande honom att återvända till Wei-si, en stad, hvilken han få dagar förut passerat, och der afvakta resultatet af en drabbning hvilken asades vara förestående. Men den otur som forföljt honom hela tiden lemnade honom ej. Då han åte vändt till Wei-si blef han angripen af soldaterna i staden och måste söka skydd hos en mandarin på stället. Denne instängde honom, under förevändning att sätta honom i säkerhet, i ett litet rum i hans yamen och satte en soldatvakt öfver honom. Mandariuens fiontliga afsigter uppenbarade sig snart. Han besökte fången och begärde af honom ett lån af 2,500 taels (omkr. 15,000 rdr) samt fordrade äfven hans bössa, revolver, svärd och kikare. Des a nekade mr Cooper att lemna, men kunde blott försvara dem på det sätt, att han visade sig besluten att göra bruk af sin revolver i händelse man använde våld emot honom. En gång flydde han fTrän yamea och hade hunnit en hel dagsresa från staden, då han upphanns af soldater, som sändts att försolja honom och na förde honom tillbaka till fängelset. Hans olycka framkallade innevänarnes i Wei-si medlidande och de gafvo honom presenter al ägg, frukter och fågel. Men mera verksam hjelp skulle komma. De närboende stammarnes chefer besökte honom och lofvade honom sin hjelp samt att de skulle skaffa honom hans frihet tillbaka. Mandarinen, som fruktade för att under dessa omständigheter längre qvarbälla bonom, återgaf honom friheten. Svag, gul och mager, anträdde han sin återresa till Bathang, men försvagad af kroppsliga försakelser och af sinnesoro, blef han sjuk at feber på vägen, och ehuru han på det ömmaste sätt sköttes af en blund de vänskapliga cheferna och dennes familj, kom han dock till Bathang i så svagt tillstånd både till kropp och själ, att han var oförmögen af både kroppslig och andlig ansträngning och måste osverlemna åt sin värd, en kristen prest. att nedskrifva ofvanstående berättelse. Guldlandet i Afrika. Såsom våra läsare torde erinra sig talades för en tid sedan mycket om att man återfunnit de gamles Ophir på Afrikas vestkust och hoppades der göra olantliga guldskördar. Detta visar sig numera vara en fullkomlig humbug. Guldfältens bearbetning lönar sig ej, såsom erfarne guldgräfvare från Australien försäkrat. Detta är ett härdt slag för den Transvaalska republiken, der man totalt saknar mynt och der det enda bytesmedlet skall utgöra — reverger som en hvar efter behag sabricerar. Äfven inom den andra i nårheten liggande vestkusten lärer förhållandet vara enabanda. Sen ånger. Nyligen har invid en stad i England blifvit antraffadt skelettet af en qvinna. Mun visste ej hvem det tillhörde förrän en man kom och inmåälde, att benryngleteatillbörde hans hustru, hvilken han redan år 1851 hade mördat. Hennes frånvaro hade ban förklarat på det sätt, att hon begifvit sip ut på en resa till Amerika, hvarifrån ban icke sedermera hört något af henne. IIan förklarade att det var samvetsqval som drifvit honom till denna bekännelse. Verldens äldsta tidning finnes i Peking. Första numret af densamma såg dagens ljus för mer än 1,000 år sedan och den utkommer ännu regelbundet hvarje vecka, tryckt på ett stort silkespapper.