2— —— —— r —— m c— — —— — detta förhör, som ledts med hela skickligheten hos en domare, dender vet att ordna sina frågor på samma sätt som en general vet att ordna sina trupper och framstilla dem just i rätta ögonblicken? Det var ovedersägliga beviset på att enkan Chupin visste mera om saken än hon ville medgifva, ingenting annat. — Denna gamla synderska vet allt! ... mumlade Lecoq. — Ja, svarade domaren, det är nästan bevisadt att hon kände de personer som voro hos henne, qvinnorna, offren, mördaren, med ett ord alla. Men det är alldeles säkert att hon känner dender Gustave. Jag har läst det i hennes ögon. Det är äfven tydligt att hon vet hvem dender Lacheneur är, den på hvilken den döende soldaten ville hämnas, den hemlighetsfulla person som utan allt tvifvel har nyckeln till depna gåta i sin hand. Denne man måste vi finna reda på. l — Ah! jag skall finna honom, utropade Lecoq, om jag också skall fråga hvarenda menniska i Paris. Det var mycket lofvadt, så mycket att domaren, trots sitt bekymmmer, började skratta. — Om blott, fortfor Lecoq, om blott denna gamla hexa kunde förmås att tala vid nästa förhör! ... — Ja, men hon skall ej tala Den unge polisagenten skakade på hufvudet. Sådan var äfven hans åsigt. Han gjorde sig inga illusioner; han hade mellan enkan Chupins ögonbryn sett de veck som förråda vilddjurets idoitiska envishet. — Qvinnorna bekänna aldrig, återtog domaren, och