2——742c— —— — taga den, måste man ju förkasta de förutsättningar som herr instruktionsdomaren redan antagit? ... Om enkan Chupin är medbrottslig, är ej mördaren en sådan person vi misstänka honom vara, han är helt den man han synes vara. Denna invänning tycktes öfvertyga herr Segmuller. — Hvad skall man då antaga! utropade han ... hvad! ... Den unge polisagentens åsigt var bildad. Men kunde han, den obetydlige polisagenten, afgöra der en embetsman tvekade? IIan insåg huru hans underordnade ställning borde pålägga honom förbehållsamhet och det var i den mest blygsumma ton han yttrade! — Skulle man ej kunna antaga, att den person som låtsade sig vara drucken bländade enkan Chupin genom att för henne framhålla de mest lysande förhoppningar? Skulle man ej kunna antaga, att han lofvat henne penningar, en stor summa? ... Han måste afbryta, ty sekreteraren återkom. Efter honom kom en soldat af parisergardet, hvilken blef vördnadsfullt stående på tröskeln med handeu mot kasken. — Min herre, yttrade soldaten, herr fängelsedirektören skickar mig för att fråga om han bör qvarhålla enkan Chupin i enskild cell; hon är förtviflad häröfver. Herr Segmuller öfverlade ett ögonblick. — Visserligen, mumlade han för sig sjelf i det han tycktes besvara någon samvetets invänning, visserligen är det en stor tillökning i straffet, men om jag låter denna