— Lacheneur? ... Lacheneur? ... Aldrig har jag hört detta namn uttalas. Hon nckade, men den verkan detta namn frambragt på henne var omöjlig att ej anmärka, och Lecog svor inom sig att han skulle återfinna denne Lacheneur, kosta hvad det ville. Hade han ej till ledtråd ett bref skrifvet af honom, som man visste, i ett kaf vid boulevard Beaumarchais. Med en dylik ledtråd och tålamod... — Nu, fortfor herr Segmuller, komma vi till qvinnorna som åtföljde dessa olyckliga. Hvilket slag af qvinnor tillhörde de? — Åh!... flickor. — Voro de rikt klädda? — Mycket cländigt, deremot. — Godt!... beskrif deras utseende. — Min gode domare, jag har ju knappt sett dem... De voro ett par storväxta slynor, så manligt byggda att jag i första ögonblicket, och alldenstund karnevalen var inne, tog dem för att vara karlar, utklädda till qvinnor. De hade händer som fårbogar, grof röst och mycket svart hår. De voro bruna som mulattskor, det var allt hvad jag märkte . .. — Nog! afbröt domaren; jag har nu bevis på er ringa trovärdighet. Dessa qvinnor voro små och en af dem var mycket blond. — Jag svär er, min goda herre. — Svär ej, jag skulle bli nödsakad låta er träda fram för en hederlig man, som skulle säga er att ni ljuger. Hon svarade ej och det uppstod ett ögonblicks tyst