— Ni ser nu! yttrade herr Segmuller. Den gamla värdshusidkerskans säkerhet minskades betydligt till följe af detta slag. Men långt ifrån att fasti hålla vid denna händelse halkade domaren öfver den, som om den ej varit af synnerligt stor vigt. — Och de andra, återtog han, de som blefvo dödade, kände ni dem? ... — Nej, min herre, hvarken den manliga eller qvinliga delen af sällskaj et. — Och ni blef ej öfverraskad af att se tre okända karlar anlända till ert värdshus, åtföljda af två qvinnor? — Det händer af en slump ibland... — Se så... ni tänker nu ej hvad ni säger. Det är ej slumpen som nattetid, under ett förskräckligt väder, för kunder till ett så illa försedt värdshus som ert, isynnerhet då det är beläget temligen långt från hvarje trafikerad väg... — Jo, jag tänker hvad jag säger. — Sålunda känner ni ej ens den yngste af dessa olycklige, den som var klädd till soldat, Gustave med ett ord? — Ingalunda. Herr Segmuller lade märke till intonationen i detta svar och tillade långsammare: Åtminstone har ni mycket hört talas om en vin till denne Gustave, en viss Lacheneur? Vid detta namn blef den gamla värdshusvärdinnans förvirring tydlig, och det var i en mycket förändrad ton hon stammade: