D —— ——— ——— nad; herr Sesmuller beslöt sig för att slå det afgörande slaget. — Erinrar ni er också, frågade han, att ni ej hade någonting komprometterande i fickan på ert förkläde? — Ingeuting ... Man kan hemta det och undersöka det; det fiuns qvar hemma, Förråddes ej inflytandet af den person som låtsat sig vara full i denna försäkran? — Sålunda, återtog herr Segmuller, envisas ni ... Ni gör orätt deri, tro mig. Tänk efter... Det beror på ert uppförande här, om ni skall träda inför skrankot Bom vittne ... eller som medbrottsling. Oaktadt enkan tycktes krossad af detta oväntade slag. visade domaren sig ej enträgen. Man uppläste hennes berättelse för henne, hon undertecknade den och gick. Herr Segmuller satte sig genast vid sin byrå, fyllde i en tryckt blankett och öfverlemnade den till sin sekreterare, yttrande: — Se här, Goguet, en order till fängelsedirektören. Gå och tillsäg att man för mördaren till mig. Att framlocka bekännelser från en man, som är intresserad för att tiga och öfvertygad att det ej finnes några bevis emot honom, är minst sagdt svårt. Men att under sådana omständigheter förmå en qvinna att tala sanning gränsar till det omöjliga. Då herr Segmuller och Lecoq blifvit ensamma, betraktade de hvarandra med miner som tillkännagifvo deras oro och huru föga hopp de hyste. Hvilka direkta upplysningar hade väl yunnits genom