Göteborgsposten – 4 februari 1869, sida 2

hända ha låtit norra sig att taga enkan Chupins väl spelade uppriktighet för allvar. Olyckligtvis hade hon ögonen emot sig, de små gråa ögonen, rörliga som ett skrämdt vilddjurs. Hon lyckönskade sig i tankarne till sin lycka och fintlighet, ty hon var verkligen färdig att tro det domaren tog hennes förklaring för god. Ej en enda muskel i herr Segmullers ansigte hade förrådt hvilket intryck han erfor af berättelsen, som afgafs med en förundransvärd snabbhet. När hon slutat reste han sig utan att säga ett ord och närmade sig sin sekreterare för att granska protokollet öfver denna första afdelning af ransakningen. Lecoq, som satt sig i ett hörn på ett blygsamt afstånd, upphörde ej att betrakta den anklagade. — Hon tänker nu, sade han för sig sjelf, att det är slut och att hennes vittnesberättelse skall afskickas som ett bref på posten. Om enkan Chupin verkligen hyste detta hopp, så skulle det snart bli gäckadt. Herr Segmuller gjorde några anmärkningar till den smålcende Goguet, men gick derefter tillbaka till sin plats nära kaminen, anseende ögonblicket kommet för förhörets fortsättande. — Sålunda, enka Chupin, började han, försäkrar ni, att ni ej ett enda ögonblick stannat hos de personer, som inträdt hos er för att dricka? — Ej en minut.