Göteborgsposten – 4 februari 1869, sida 2

— Jag hade varit vid pass en halftimma deruppe, då man börjar ropa på mig nerifrån: Kom ner, gumma, ropade man och jag steg per somt befann mig ansigte mot ansigte med en stor mycket skäggig person, som nyss inträdt. Han ville ha ett litet glas ... Jag ställde fram det till honom på ett bord. . — Och ni steg tillbaka upp? inföll domaren. Vare sig att ironien, som låg under denna fråga, uppfattades af enkan Chupin eller ej, så kunde man ingenting märka i hennes ansigte. — Alldeles, min gode herre, svarade hon. Men denna gång hann jag knappt återtaga min nål och min tråd innan jag får höra ett förskräckligt buller i min sal. Jag stiger utför trappan ... De tre förstkomna hade öfverfallit den sistkomne och misshandlade honom med hugg och slag, min gode herre, de riktigt mörbultade honom .. så Jag skriker... min röst dör bort i tumultet. Men den okände, som är ensam mot tre, drager nu en pistol ur fickan, skjuter och dödar en af de andra som rullar på golfvet... Jag faller af fruktan tillbaka på min trappa och för att ej se, ty blodet strömmade, höll jag upp mitt förkläde öfver mitt hufvud... I nästa ögonblick anlände herr Gåevrol med sina agenter, man slog in min dörr och här står jag nu... Dessa förhatliga åldringar, som öfvat alla möjliga laeter, som från barndomen vistats i brottets atmosfer, uppnå l ibland en fulländning i förställningskonsten som kan leda den skarpsinnigaste på villospår. En mindre van domare än herr Segmuller skulle mån