Göteborgsposten – 4 februari 1869, sida 1

Till exempel i denna sista affär, hvari bestod hennes fel? Ett tredubbelt mord hade befläckat hennes värdshus med blod, men de mest aktningsvärda etablissementer voro ej skyddade för dylika brott. Hon hade i cellens tystnad haft god tid till sjelfpröfning, hon hade ransakat de innersta gömmorna af sitt samvete, och dock hade hon ej ännu kunnat besvara den frågan hvad man billigtvis kunde ha att förebrå henne . . . — Jag kan säga er det, afbröt domaren, man förebrår er att så mycket det står i er makt förlama lagens makt... — Gud !... är det möjligt! ... — Alt söka föra rättvisan på villospår. Sådant är medbrottslighet, enka Chupin, tag er i akt. Rär polisen ögonblicket efter brottets begående infann sig vägrade ni att svara. — Jag sade allt hvad jag visste. — Nåväl!... ni måste upprepa det för mig. Herr Segmuller borde vara nöjd. Han hade ledt ransakningen så att enkan Chupin helt naturligt fann sig tvungen att sjelf framställa en berättelse om förloppet. Detta var en hufvudsak. Direkta frågor skulle kanhända ha gifvit en ledtråd åt den sluga gamla qvinnan som egde hela sin kallblodighet i behåll, och det var af vigt att hon ingenting misstänkte af hvad domaren visste eller var i okunnighet om. Man lät henne berätta saken helt och hållet efter hennes egen ingifvelse, man skulle få den version af sanningen oförfalskad som hon ämnade framställa. Hvarken Lecoq eller domaren tviflade på att denna