Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 3

A4 Regeringen har, i strid mot hvad vi i går anförde, icke kunnat besluta sig för att förkunna allmän religionsfrihet. Hon har tvärtom utfärdat ett manifest, i hvilket hon framstaller ett sådant steg såsom icke tidsenligt. Hon kan ha rätt deri. Ilon hade i början at revolutionen bort med den allmänna rösträtten äfven införa religionsfriheten; på den tiden skulle hon lyckats i stormen, och hon skulle å ena sidan besparat sig många fientligheter från progressister och republikaner, å andra sidan gifvit ett svårt slag åt presternas oberättigade anspråk. Detta har ej skett, och det klerikala partiet har vunnit tid att fanatisera folket, så att numera religionsfrihetens förklarande torde stöta på farligt motstånd. De progressistiska tidningarne äro högst missbelåtna med detta regeringens manifest, de republikanska naturligtvis ännu mera. Ju närmare det lider hän mot afgörandet af konungavalet, desto ifrigare spinner man näten. Ett exempel derpå är det skändliga förtal och de nesliga angrepp, för hvilka en medarbetare i Le Gaunlois, Angel Vallejo y Miranda, varit föremål. Miranda har varit ormedlingslänken mellan Prim och nämnda tidning, hvilken erhållit ett mindre vanligt a soende härigenom. För att nu förringa betydelsen häraf, ha de klerikalas anhängare bakdantat Miranda, som dock tänker stämma sina fiender. Uela redaktionen af Le GaulIois, med Edmond Tarbå och Edmond About i spetsen, ha offfentligen förklarat sin djupa högaktning för Mirandas person, stödjande sig i hänsyn till detta omdöme på autentiska bevis öfver en hederlig och lysande militärisk, litterär och administrativ bana. Inom Preussens deputeradekammare har förhandlats om regeringens förordning af d. 2 Mars s. å. ang. konfiskeringen af konun