Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 2

Tillochmed Goguet, sekreteraren, kunde ej afhålla sig från att ge sitt bifall tillkänna. — Något sådant skulle ej jag kunnat hittat på! sade han. Under loppet af samtalet hade herr Segmuller lagt in i ett stort skåp alla de föremål som samlats för bevisnings åstadkommande. — Nu, sade han, har jag satt mig tillräckligt in i saken för att förhöra enkan Chupin. Kansko skola vi lyckas att locka något ur henne. Han utsträckte handen mot strängen till en ringklocka, då Lecoq gjorde en nästan bönfallande åtbörd. — Jag har en nåd att uthedja mig af er, min herre, sade han. — Hvilken? ... tala ut. — Jag skulle skatta mig mycket lycklig om det tillätes mig att öfvervara förhöret. Det fordras ofta så litet för att väcka en lycklig ingifvelse. Lagen säger att den anklagade skall förhöras hemligen af domaren, biträdd af hans sekreterare, men den tillåter emellertid närvaron af den offentliga ordningens upprätthållare. — Må göra, svarade herr Segmuller, blif qvvr. Han ringde och en vaktmästare inträdde. — Har man, enligt min befallning, hitfört enkan Chupin? frågade han. — Ja, hon är ute i galleriet, herr instruktionsdomare. — Låt henne komma in. I nästa ögonblick gjorde värdshusförestånderskan sitt inträde, nigande till höger och venster.