Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 2

Det var ej första gången hon stod inför en instruktionsdomare och hon var ej okunnig om den stora vördnad man ir skyldig lagens handhafvare. Också hade hon gjort sina tillredelser, så vidt det stod i hennes förmåga, för den blifvande undersökningenHon hade ordnat sitt gråa hår och dragit bästa möjliga parti af de kläder hon bar. Hon hade tillochmed utverkat sig fängelsedirektörens tillåtelse att för de penningar man funnit hos henne vid häktningen köpa sig en svart tyllmössa och två hvita näsdukar, med hvilka hon ämnade i de mera patetiska ögonblicken framlocka så många tårar hon hade i sina tårekällor. Dertill hade hon antagit en oskyldig, olycklig och undergifven min, som enligt hennes åsigt borde vara väl lämpad att uppväcka den domares sympati, af hvilken hennes öde skulle bero. Sålunda utstyrd, med aänkta ögon, mild röst och ödmjuk hållning liknade hon så föga den fruktanssärda förestånderskan på Peppardosan, att hennes kunder skulle tvekat att igenkänna henne. Men herr Segmuller hade demaskerat många andra skrymtare och han hade samma tanke som uttryckte sig i Lecoqs ögon. — Hvilken gammal skådespelerska! . .. Det är sannt att hans skarpsynthet betydligt underlättades af några rättegångshandlingar rörande enkan Chupin som han genomgått, och hvilka blifvit skickade från polisprefekturen till instruktionsdomaaen. Sedan han slutat sin granskning, gjorde instruktions