Göteborgsposten – 3 februari 1869, sida 1

sjelf. Denne man hette Goguct. Han var kort, tjock, skägglös och småleende. Hans breda ansigte uttryckte ej blott godmodighet utan enfald. Som herr Segmuller sagt, studerade han alla omständigheterna af den sak som skulle bli föremål för hans undersökning. På hans byrå lågo utbredda alla de medel till bevisning som blifvit samlade af Lecog, ifrån ylleflagorna till diamantörhänget. Han läste och läste om igen den rapport som Lecoq skrifvit och i det han följde de olika fraserna, granskade han de föremål som lågo framför honom eller rådfrågade han planritningen öfver torrängen. Det dröjde ej ferm minuter utan en halftimma innun han sköt tillbaka sin fåtölj. — Herr polisagent, yttrade han, min embetsbroder herr dEScorval har med ett par rader underrättat mig om att ni är en intelligent man och att man kan förlita sig på er. — Jag har åtminstone god vilja. — Åh, ni har mer än det; det är första gången man lemnat mig en rapport som är så fullständig som er. Ni är ung; om ni är ihärdig så tror jog er kallad att görä stora tjenster. Den unge polisagenten bugade sig, darrande af glädje. — Er åsigt är ifrån detta ögonblick min. kejserlige prokuratorn sade mig att den äfven var herr Ad Kscorvals. Vi ha för oss en gåta och det gäller att lösa den. — Oh! kunde vi blott komma derhän, min herre! utropade Lecoq.