———— — Herr deEscorval, svarade han, har ej kommit skall ej komma i denna månaden. — Hvad vill det säga? — I går afton då han steg nr sin vagn vid Porten, föll han med den olyckliga påföljd att han bröt af sitt ben, och Man är rik, man har vagn, hästar, kusk, och då man passerar förbi beqvämt lutad mot de mjuka vagnsdynorna, blir man betraktad med afundsjuka blickar. Men det händer att kusken druckit ett glas för mycket och välter omkull åkdonet, eller att hästarne skena tills åkdonet krossas, eller att den lycklige egaren trampar vid sidan af vagnssteget och bryter af sig benet mot en trottoar. Alla dagar inträffa sådana olyckshändelser och den långa listan öfver dylika borde för de fattiga fotgängarne vara ett skäl att välsigna deras anspråkslösa tillgångar, som sätta dem i skydd för sådana äfventyr. Lecoq visade icke destomindre, då han erfor den olycka som drabbat herr dEscorval, en så ytterst bestört min att vaktmästaren ej kunde afhälla sig från ett gapskratt. — Hvad finner ni då så utomordentligt häri? frågade han, — Jag?... Ingenting. Den unge polisagenten sade nu en osanning. Han häpnade öfver det egendvmliga sammanträffandet af dessa båda händelser: mördarens sjelfmordsförsök och instruktionsdomarens fall. Men han gaf ej den obestämda aning som uppstod i hans sinne tid att antaga en bestämd form. Hvilket sammanhang kunde förefinnas mellan dessa båda händelser? (Forts.)