Göteborgsposten – 2 februari 1869, sida 1

—— —— —— — ———— — —— Det skulle ha varit en grymhet att vägra denna begäran. Lecoq nickade till tecken af samtycke och gick hastigt framåt mot la Morgue. Att en mängd menniskor var samlad utanför berodde derpå att det dystra etablissementet var alldeles fullt af folk, och man bokstafligen bildade queue. Lecoq mäste bana sig vig med armbågarne för att komma fram. Der funnos qvinnor i stort antal, tillochmed unga flickor. Små arbeterskor, gom då de begifva sig till sitt arbete äro nödsakade passera förbi dessa trakter, göra gerna en omväg för att få beskåda de okända lik som brottet eller olyckan ditfört. De känsligaste stanna i dörren, de djerfsa gå in och berätta då de komma ut sina intryck. När der ej finnes något lik, äro de högst missnöjda. Men denna morgon var samlingen fullständig. Alla stenhällarne, utom två, voro upptagna. Atmosferen var ryslig. En osnnd fuktighet mötte de som inträdde och öfver massan hängde liksom en förpestande dimma, impregnerad med den skarpa lukten af chlor, som användes för att motverka miasman. De med utrop och suckar blandade samtalen erhöllo liksom ett oupphörligt fortgående ackompagnement af sorlet från de vid hvarje stenhäll placerade kranarne och det dofva plaskandet af vattnet som nedföll ur dessa kranar. Genom de små hvälfda fönstren spriddes ett spöklikt ljussken öfver de utställda liken och de klädespersedlar som voro upphängda rundtomkring på väggarne, den hemska qvarlåtenskap som borde medverka tiil igenkännandet