— Det var den som var minst välklädd, den som . Han afbröt meningen, minnet af händelsen framträdde så lifligt för honom att han höll in tömmarne och utbrast: — För tusan! jag anmärkte en omständighet vid tillfället. Den ena af dem kallade den andra för madame, under det den andra duade och snäste henne. — Ah! utbrast den unge polisagenten. Och hvilkendera sade: du? — Den illa klädda. Hon ruskade den andra som ett plommonträd, från hvilket hon ville skaka ned frukt. Olyckliga, sade hon till henne, vill du bereda vårt föred derf... du får svimma när vi komma hem, framåt nu! ... Och den andra svarade halfgråtande: -Jag försäkrar er, madame, att jag för mår ej! Hon tycktes också förmå så föga, att jag sade för mig sjelf: Se der en som druckit mera än hon tål! Detta var omständigheter af yttersta vigt och som bekräftade Lecoqs första förmodanden. Han hade misstänkt att de båda qvinnornas samhällsställning ej var densamma. Men han hade bedragit sig då han tilldelade qvinnan med de fina kängorna och höga klackarne företrädet — den qvinna hvars ojemna spår ledt honom tiil den slutsaten att hon varit nära att falla i vanmakt. Detta företräde tillhörde den som lemnat spåren efter breda sulor, och öfverlägsenheten i anseende till sin samhällställning hade hon äfven varit det till sin energi. Lecoq hyste nu den bestämda öfvertygelsen, att den ena af de båda qvinnorna var tjenarinna, den andra matmor